Vid två tillfällen här jag varit så oerhört korkad att jag satt mig på en spinningcykel och båda gångerna har jag halvvägs in i den helvetiska turen hatat mig själv så intensivt att jag övervägt begå Harakiri.

Att dyblöt och andnödd sitta på en träningscykel (vilket det är, vad ni nördar än påstår), påhejad av en speedad klämkäck träningsknarkare, tittandes på en massa fetknoppar som verkar ha det hur lätt som helst är inte alls min idé av ett tisdagsnöje.

Därför är mitt uppdrag så svårt.

Team O’Räisänen ska nu blanda in hjärta i denna avskyvärda syssla och här dessutom tagit mitt namn i bruk till ändamålet.

Jag är deras maskot.

Så. Nu lägger jag allt mitt hat bakom mig. Jag tar mig än detta epitet som vore det en ridderlig dubbning. Jag kommer visserligen låtsas att det är jakt, schack, golf eller någon annan mer värdig aktivitet som pågår men i alla fall.

Den 25:e och 26:e oktober kommer Matilda, Carina, Christer och Janne och de andra finnas i mitt bröst.
Med förhoppning om att långt fler bröst lever kvar på grund av dem.